I rummet står en tyst orgel, en vält länsfåtölj och ett inglasat metallföremål från 1918. De tre upphittade objekten som Edward Whittaker tar sin utgångspunkt i delar alla samma tillstånd: tystnaden. Genom en specialkomponerad ljudmiljö förstärks sambanden mellan verken och rummet öppnar sig som ett slags arkiv över det som inte kunnat sägas.

Vad händer i oss när vi tystas? Kan vardagens föremål bära på berättelser som aldrig fick berättas? Och varför har konstnären byggt något som liknar ett förvaringskabinett under ett av verken — som om minnet måste skyddas, stängas inne eller bevaras?

Parallellt med de skulpturala objekten visas en serie lågmälda målningar som nästan drar sig undan blicken. Där objekten tar fysisk plats verkar målningarna istället vilja försvinna in i den vita väggen. Edward arbetar med lager av billigt, vattenlösligt papper — ett material vi använder och förbrukar varje dag. Genom vax, ljusa toner och tunna skikt förvandlas ytorna till något som liknar hud, porer eller ärrvävnad.

Konstnären beskriver dem som “sårade tavlor”. De förblir tysta, kanske till och med stumma, men i deras ytskikt finns spår av något undantryckt. Det vardagliga cellulosamaterialet förvandlas här till bandage, hud eller ljuddämpare — ett material som suger upp skuld, skam och våldsam historia.

I Edward Whittakers utställning på Yellowbox Arts blir tystnaden inte tomhet, utan ett tillstånd fyllt av laddning, minne och motstånd.

Vad kommer efter tystnaden?
Och hur helas det som blivit sårat?

Edwards tavlor som till motsats till de skulpturala objekten inte alls vill ta plats utan gömmer sig in mot den vita bakgrunden. Edward väver med lager av papper, ett billigt vattenuplösligt sådant. Ett papper vi använder dagligen. Han skapar både värde i att ta sig an materialet blanda med ljusa nyanser och även tillsammans med vax göra ytan till tavlorna öppna som porer eller skin. Han kallar tavlorna ”sårad tavla” kanske vill han berätta mer genom att dela med sig av vad veken ska göra. Dom förblir tysta kanske till och med stumma men ytstrukturen berättar något av det som ligger bakom det material som vi använder dagligen cellulosa fiber. I Edwards utställning förvandlas materialet till något av stort värde ett bandage, en hud, en ljuddämpare. Ett material som suger till sig skuld och skam och en våldsam historia.

Vad kommer efter tystnaden? Hur helas den sårade? Är frågor som kommer efter att ha sett verken på yellowbox Arts, den gamla skolan i Sättra.